Varje dag ser man hur så många andras liv verkar så perfekt, man försöker själv måla upp en bild om hur perfekt ens egna liv är. Som ett tvång, för man ser alla andra och man vill vara som dom. Man ser deras instagram, fyllda med snygga bilder på, inte bara dom själva och deras outfits utan alla middagar, fikor, fester och andra saker dom gör. Alla bilder, perfekta, med en effekt på så bilden ser ännu mer flawless ut. Själv sitter man där i samma byxor som igår med en helt vanlig tröja och håret i en svans, inte har man något kul eller intressant att dela med sig av heller. Eller jag vet inte, vill ni se min godispåse från igår som jag tänkte avlsuta idag? #dagtvå!! Inte precis va? Inte ens jag vill se den förbannade påsen.

 

Och även fast jag inte tycker att livet som "alla andra" lever, med dom perfekta instagram bilderna på den pefekta frukosten tillsammans med dagens outfit, verkar så intressant, eller kul för den delen. Så måste jag erkänna att jag känner en viss ångest över att inte ha en endaste "perfekt" bild på instagram. Men samtidigt känns det inte som att det "perfekta livet" är något jag vill leva. För vet ni vad, jag tycker det ser så sjukt tråkigt ut. Och det är inte något jag säger bara för att mitt liv inte är perfekt, utan det är för att jag någonstans inte vill att det ska vara sådär perfekt exakt hela tiden. Det är inte jag, jag är inte en perfekt person. Jag bryr mig inte om saker är lite söndriga, slitna eller fula. Saker får bli lite som det blir, sen vet jag inte, jag bryr mig iaf inte om hur min frukost ser ut, den ska in i min mun och den ska smaka bra, punkt slut. Jag går mer in för att äta min frukost än att fota den.